Guide för att skapa och använda villkorliga meningar

Kärnprinciperna för If-klausulen

En "om"-sats, även känd som en villkorlig klausul, fastställer ett specifikt villkor som måste uppfyllas för att ett resultat ska inträffa.
Huvudsatsen uttrycker konsekvensen eller resultatet av det villkoret.
Klausulernas position är flexibel; "om"-satsen kan visas i början eller slutet av en mening.
När "if"-satsen föregår huvudsatsen krävs ett kommatecken för att skilja dem åt.

Nollvillkor: Denna struktur används för universella sanningar, vetenskapliga fakta och allmänna vanor. Båda satserna använder den enkla presens.
Första villkorliga: Detta formulär identifierar realistiska möjligheter i nuet eller framtiden. "Om"-satsen använder den enkla presens, medan huvudsatsen använder "vilja" följt av basverbet.
Andra villkorligt: Det här mönstret används för hypotetiska, imaginära eller mycket osannolika scenarier. "if"-satsen använder det förflutna enkelt, och huvudsatsen använder "would" följt av basverbet.
Tredje villkorlig: Denna struktur beskriver imaginära tidigare situationer som faktiskt inte hände. "Om"-satsen använder perfektum, och huvudsatsen använder "skulle ha" följt av particip.

Villkorlig typ	Spänd i "Om"-klausul	Spänd i huvudsats	Sannolikhetsnivå
Noll	Present Simple	Present Simple	Vissa (100 %)
Först	Present Simple	Will + Base Verb	Hög (möjligt)
Andra	Past Simple	Skulle + Basverb	Låg (imaginär)
Tredje	Past Perfect	Skulle ha + particip	Noll (omöjligt)

Om huvudsatsen kommer först, använd inte kommatecken före "if"-satsen.
På formell engelska är "were" att föredra framför "var" för alla ämnen i den andra villkorliga (t.ex. "Om jag var", "Om hon var").
Modaler som "kan", "kan" eller "kan" kan ersätta "vilja" eller "skulle" för att indikera olika grader av säkerhet eller förmåga.
Ordet "om inte" kan ofta ersätta "om inte" för att förenkla ett negativt villkor.