Det medicinska ursprunget och utvecklingen av Stephen Hawkings tillstånd

Stephen Hawkings fysiska funktionshinder var resultatet av en sällsynt, tidigt debuterande form av amyotrofisk lateralskleros (ALS), ett tillstånd som även kallas motorneuronsjuka (MND). Sjukdomen kännetecknas av den progressiva degenereringen av motorneuronerna som styr frivilliga muskelrörelser.

Initial diagnos och symtom

De första tecknen på tillståndet visade sig när Hawking studerade vid Oxford University.
Tidiga symtom var allmän klumpighet, svårigheter att ro och enstaka oförklarliga fall.
1963, under sitt första år på Cambridge, genomgick han en serie medicinska tester efter att hans familj märkt hans svårigheter med rörelse.
Vid 21 års ålder fick han en formellt diagnos och fick en förväntad livslängd på cirka två år.

Den biologiska mekanismen för funktionshinder

ALS påverkar nervcellerna i hjärnan och ryggmärgen som överför signaler till musklerna i hela kroppen.
När dessa motorneuroner dör förlorar hjärnan förmågan att initiera och kontrollera muskelrörelser.
I Hawkings specifika fall var sjukdomens utveckling ovanligt långsam jämfört med typiska kliniska resultat.
Medan sjukdomen orsakade total fysisk förlamning, försämrade den inte hans kognitiva funktioner eller hans sensoriska perception.

Stadier av fysisk förändring och assistans

Livsfas	Status för fysisk rörlighet	Primär kommunikationsmetod
Tidigt 20-tal (efter diagnos)	Användning av käppar och kryckor.	Naturligt tal, fastän allt mer sluddrigt.
Sent 20-tal till tidigt 40-tal	Övergång till permanent rullstolsanvändning.	Naturligt tal som kräver tolkning av familj eller elever.
Ålder 43 till 76	Nästan total förlamning; användning av motoriserad rullstol.	Datoriserad röstsynt styrd av kindmuskler.

Långsiktig påverkan och utveckling

I slutet av 1960-talet kunde Hawking inte längre gå och började använda en manuell rullstol.
1985 drabbades han av en allvarlig lunginflammation som krävde en akut trakeotomi.
Proceduren räddade hans liv men resulterade i att hans återstående talförmåga försvann permanent.
Teknologiska framsteg gjorde att han senare kunde navigera i sin miljö och fortsätta sitt arbete genom en infraröd sensor på glasögonen.